Idag släpade chefen upp mig i gryningen för att "powerwalka". Hm, jag vet inte det, ja... Jag tyckte det gick rätt långsamt... Hursomhelst så travade vi på där i motionspåret när det plötsligt kommer en sån där terrier farande som skjuten ur en kanon ut ur skogen. Den gapade och skrek som om hela helvetet hade brutit löst och jag fattade ingenting. Efter jycken kom en människa farande, också hon skrikande för sitt liv. "Härligt", tänkte jag, "tog någon med sig popcorn??" Chefen stannade och likaså jag, för att beundra detta spektakel. Efter en stund insåg jag att terriern var skitarg - PÅ MIG! Vad hade jag gjort liksom?? Hunden for och människan for, runt oss i cirklar hur länge som helst och till slut for terrier upp i rumpan på mig och då var det inget kul längre. Jag sa ifrån en gång, sådär på skarpen som chefen brukar göra och det funkade! Äntligen fick människan fatt på jycken och vi kunde fortsätta röra oss framåt, chefen och jag. Vi hade en fortsatt trevlig promenad men jag kunde inte sluta fundera på den där terriern. Det kan ju inte vara roligt att vara sådär arg hela tiden, utan orsak... Nä, tacka vet jag schäfrar!

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar