"Säg inte nej till valpen"
"Använd inte negationer vid inlärning"
"Det skall vara positivt"
Kan vi inte alla bara komma överens om att hund är hund och människa är människa, en gång för alla? Hela diskussionen börjar bli tröttsam och fjantig. Hur kan man föda upp hundar som i vuxen ålder väger ca 85 kg och som en gång i tiden avlats fram som vakt- och gårdshundar och inte låta tiken fostra sina valpar? "Jag tycker inte om när tiken säger åt valparna" Nähä, född upp vandrande pinnar då. Hund är hund, dom bär sina valpar i huvudet, dom "tar" i varandra med 42 rejäla gaddar och 400-600 kilos tryck i käftarna, det är sant.
Hund är hund. Primat är primat.
En människa vid ett års ålder är fullständigt beroende av sin omgivning för att överleva, vi har knappt några tänder alls och om vi ens kan gå, gör vi det ytterst stapplande. En varg vid ett års ålder är självförsörjande och finner sig tillrätta i flocken eller lämnar den för att skaffa en egen. Han har all kunskap han behöver för att överleva själv och lägger ner mindre byten helt på egen hand. VID ETT ÅRS ÅLDER. Då kallar vi våra hundar för valpar fortfarande, fast dom slutade vara det vid 6 månaders ålder. Är det konstigt att det sker missförstånd mellan våra arter?
Och nu kommer väl nästa diskussion; våra hundar är inte som vargar. Jag har fördelen att i mitt yrke få studera tamhundar i flockar om 15-20 djur dagligen. Våra hundar är PRECIS som vargar. Men om det känns jobbigt att se det så, så finns ju alltid alternativet med dom vandrande pinnarna kvar.
Så säg nej till era valpar, precis som tiken gjort i åtta veckor innan dom landar hos er.
Se hunden som den är - inte som du är.
