Lydnadsklass 1

Det tog oss 2,5 år men nu har vi äntligen gjort vår tävlingsdebut! Idag tävlade vi Lydnadsklass 1 på Waxholms BK. Med mig hade jag min egen hejarklack - Elin, Malin, Jeanette, Rose och Benson - tack för att jag slapp åka ensam!! Jeanette hade vänligheten att filma kalaset, perfekt!

Resultatet då? Jovars, en tredje placering och ett första pris! Mammas Gris, det trodde jag inte!

Lite mer detaljerat såg det ut såhär:

Platsliggning - 8

(satte sig upp innan sitt-kommando)
Tandvisning - 10

Linförighet - 5,5

(för kort koppel vilket gör att MG rycks runt på plan... ops. Snett sättande)

Läggande under gång - 10

Inkallning - 7

(långsamt tempo + tempoväxling)

Ställande under gång - 10

Apportering - 10

Hopp över hinder - 9,5

(snett sättande)

Helhetsintryck - 8,5

Summa: 164,5 - 1:a pris!

Jodå, det här ska vi göra igen! Vi ska träna linförighet och inkallning och så ska vi plocka två 1:a pris till, en lydnadstitel ska vi ha! MAMMAS GRIS!

Semester

Japp, semestern är strax slut och den har varit fantastiskt varm och svettig! Tur att man har föräldrar med en egen sjö, annars hade hundarna strukit med för länge sen. Förra veckan bjöd mamma mig på en resa till Årjäng, Värmland för att hälsa på Jan och Annika som jag inte träffat på säkert tio år. Jan är min mammas morbror och min absoluta favorit. Passade även på att hälsa på min gammelmorfar Erik. Hundarna var givetvis med trots en het bilfärd på fem timmar dit, dom skötte sig exemplariskt ända fram tills Qairo grävde upp halva tomten och förvandlades till en enda stor lerklump. Ultra påpekade återigen att det kanske är dags att skicka tillbaka honom snart? Qairo lyckades dock charma gamla morfar medan Ultra höll sig på behörigt avstånd från rullstolen (ahh, starta paniken!).

Igår åkte jag, Martin och Qairo till Kista Gallerian för att miljöträna lite, vilket gick utmärkt trots att man inte fick nån glass! Mycket folk, barn och hundar var det, men det sket han i. Skönt att man inte fått en Ultra till!

I helgen ska hundarna bo på Barndomshemmet med Muttie och Den långe skallige då matte ska till Bogesund och tälta och dricka öl! Sedan är det åter på Hundcenter som gäller, åter till ordningen! Hooya!

Ibland trillar det in ett mejl med bilder från herr Grambo...

Plåsterlappsmannen och jag.

Nämen hur ser han ut, stackarn? Och varför måste han sitta på samma sten som jag? Och när var det han skulle åka hem till Tyskland, sa du?

Häromdagen la han in en snus och såg han ut såhär iallafall, men det gick över.

Nej, säger Ultra, den där valpen har ingen framtid.

Vår flock!

Här är vi, en familj bestående av 3 ufon, det ena värre än det andra och Ultra!

Det fina fotot är taget av Rose Hedman!

Uppdatering från Slussen!

Vilken fantastisk långhelg! Nåja, vi arbetade visserligen i fredags men det var en lugn dag då ovanligt många tagit klämdagsledigt. Nu har vi kommit igång på allvar med träning, både spår och lydnad. Qairo letar korv för fullt och snabbar på steget på mot slutet, då han nu har lärt sig att där finns kamptrasan som måste få hjälp att komma till bilen! Ultra har fått jobba, hon! Spår och lydnad i onsdags, spårträning torsdag och fredags samt spår och lydnad lördag och söndag! Hooya! Idag gjorde hon ett kanonspår med liggtid på ca 1,5 timme, dock är det spårkonditionen som sätter käppar i hjulet för henne, men det fixar vi till! Vi måste även träna kortare liggtider eftersom det blir det på tävling - hon är som bäst vi 5 timmar så allt under det måste tränas, tränas, tränas! Även lydnaden går - tro det eller ej - framåt. Det är bara chefen som ska hänga med också. Tänk vad mycket man kan åstadkomma bara genom att acceptera sin egen hunds förmåga. Ultra är ingen 100 poängs hund i lydnaden - vi gillar läget.
I spåret vill ni dock inte möta oss! :)
Som det ser ut idag åker vi med Rose och Xeon till Hok i höst och tävlar BSL1, spännande!
(Kan man tävla BSP1 vid samma tillfälle, månne?)

Lilla Qairo då, vad ska det bli av honom? Idag har han simmat för första gången och jag viskade åt honom att "sådär duktig var inte Ultra på simma när hon var dubbelt så gammal som du", rackarns vad mallig han blev! Några foton har Rose knäppt på det fula skrället också, med hjälp av Benson som fick ära att försöka ställa upp honom för första gången, tack för hjälpen! Synd att han ser ut som en hjortkalv bara!

Nej, nu säger Qairo nattis genom att springa in i sovrummet med sin köttätande elefant Hubert - bäst att lomma efter!

Här ligger Qairo pyrt till utan sin vetskap, då syster Quincy är efter honom!
Fotograf: Kjell Forsell

Fler bilder på Lillebror...

Ögonen är, som ni ser, fulländade - öronen jobbar vi på!
Och nu är det utrett - det ska vara korv i spåret annars går det ikke!

Alla fina bilder är tagna av Träningsgruppens fotograf: Kjell Forsell

Lillebror, bapapaa, bli inte som jag när du blir stor...

Quirl vom Venusmond
"Qairo"
2/2 2010

Säg inte nej, säg kanske, kanske...

"Säg inte nej till valpen"

"Använd inte negationer vid inlärning"

"Det skall vara positivt"

Kan vi inte alla bara komma överens om att hund är hund och människa är människa, en gång för alla? Hela diskussionen börjar bli tröttsam och fjantig. Hur kan man föda upp hundar som i vuxen ålder väger ca 85 kg och som en gång i tiden avlats fram som vakt- och gårdshundar och inte låta tiken fostra sina valpar? "Jag tycker inte om när tiken säger åt valparna" Nähä, född upp vandrande pinnar då. Hund är hund, dom bär sina valpar i huvudet, dom "tar" i varandra med 42 rejäla gaddar och 400-600 kilos tryck i käftarna, det är sant.

Hund är hund. Primat är primat.

En människa vid ett års ålder är fullständigt beroende av sin omgivning för att överleva, vi har knappt några tänder alls och om vi ens kan gå, gör vi det ytterst stapplande. En varg vid ett års ålder är självförsörjande och finner sig tillrätta i flocken eller lämnar den för att skaffa en egen. Han har all kunskap han behöver för att överleva själv och lägger ner mindre byten helt på egen hand. VID ETT ÅRS ÅLDER. Då kallar vi våra hundar för valpar fortfarande, fast dom slutade vara det vid 6 månaders ålder. Är det konstigt att det sker missförstånd mellan våra arter?

Och nu kommer väl nästa diskussion; våra hundar är inte som vargar. Jag har fördelen att i mitt yrke få studera tamhundar i flockar om 15-20 djur dagligen. Våra hundar är PRECIS som vargar. Men om det känns jobbigt att se det så, så finns ju alltid alternativet med dom vandrande pinnarna kvar.

Så säg nej till era valpar, precis som tiken gjort i åtta veckor innan dom landar hos er.

Se hunden som den är - inte som du är.

Ultra hjärta Sammy

Det här var tider, det! Jag och Sammy när vi var unga och friska!

Huskeyn - ett sällskapsdjur?

Jaha, då har det hänt igen - en huskey har sprungit lös längs kanalen. Vi som bor längs med Åkers kanal har länge funderat på vem som visslar i tid och otid i vårt kvarter. Ofta hör man skarpa visslingar som instinktivt får en att greppa hårdare i sitt koppel och det får mig osökt att tänka på dokumentären som SVT sände om rasen "ovtjarka"... Även en idiot förstår att när det visslas på detta vis är det hundar lösa i området. Nu är mysteriet löst - det är inte bara hundar utan huskeys som springer lösa lite som det passar. Ultra gick i godan ro och finurlade med hundvakten Malin i skogsbrynet då visslingen hördes på avstånd. Malin kallade in, men det var försent. Huskeyn kom rakt mot dom och Ultra tog saken i egna tassar. "Jasså" tänkte hon, "detta är en 'huskey', dom har man ju hört talas om! Jag har förstått att ni gillar att springa - nu ska du få se på faan!" Och så sprang hon. Många av er tror säkert att jag äger en schäfer - så är inte fallet. Jag äger en vinthund, hon kan springa. Malin skrek i panik, stackarn, men Ultra bara hånskrattade åt huskeyn och fintade bort honom för 3:e gången. Till slut tröttnade hon och rusade fram till Malin som kopplade henne och ställde sig rakt mot huskeyn. Huskeyn har ju nämligen en egenskap som är en enorm last - den gillar inte folk. "Vad ska du göra nu då?" skanderade Ultra och bockade av ytterligare en vinst längs med Åkers Kanal. Huskey och dess ägare fick knata hemåt, skamsna och besegrade.

Det jag funderar på såhär i efterhand är hur man kan köpa en renodlad draghund som är extremt reserverad för folk och ha den som sällskap...? Intressant.

Hundmöten vid Åkers Kanal.

Nu är det nog. Man kan tro att utmaningen med att ha hund ska ligga i att träna hunden, att tävla, att utbilda sig själv och hunden och att en enkel promenad/rastvända ska ske utan ansträngning. Detta är dock inte sanningen om man bor eller promenerar längs med Åkers Kanal. Där är varje liten promenad en kamp på liv och död. Man kan möta alltifrån schäfrar som släpar människor efter sig som slängkappor till dvärgschnauzrar som beskrivs som "rädda" av sina ägare när dom exploderar i fulla aggressionsattacker.

Jag och Ultra har nu promenerat längs med denna kanal i ca 2 års tid och har därför börjat lära känna de olika ekipagen som är våra medpromenerare. Vi har den fruktade långhåriga schäfertiken vars ägare blir lika förvånad varje gång hon attackerar oss när vi kommer gående. Vi har den enorma airdaleterriern som promenerar i sällskap med en dvärgpudel - vem som är mest aggressiv är fortfarande under utredning. Vi har den lilla dvärgschnauzern som vi nu fått följa sen han var en liten valp - han har garanterat varit schnauzer sedan dag 1. Vi har den vita herdehunden som säkert är mest aggressiv av alla hundar längs hela kanalen och som bara kommer ut på natten eller i oväder. Vi har de tre spanska vildhundarna där den ena gapar värre än den andra - undra om de inte haft det bättre om de fått vara kvar i Spanien. Vi har två riktigt feta golden retriever som i kombination med sin aggressivitet för det mesta rastas lösa, riktigt spännande. Och vi har siberian huskeys. Ojojoj, vi har så mycket huskeys så det räcker laget runt och ingen av dom får göra det dom behöver - arbeta.

Jag fascineras av vad folk står ut med, att ni orkar stå ut med att rasta era hundar mitt i natten för att inte stöta på någon annan hund. Att ni orkar med att baxa upp era hundar i skogen vid ett hundmöte. Att ni orkar ta emot den misshandel era hundar utsätter er för när dom rycker och sliter i er. Jag hade fått för mig att det skulle vara kul med hund.
Till er som har tröttnat: det finns hjälp att få, sök hjälp hos proffs och kom ihåg att det finns kompetens utanför brukshundklubbarna! Till er som skiter i vilket:
Min hund är inte snäll mot andra hundar, hon är väluppfostrad och under lydnad.
Så koppla din hund och håll i hårt.

Ta-da!

Jullov!

Nu är semestern över för mig och chefen och den hårda verkligheten väntar. Jag har i vanlig ordning haft en mycket trevlig jul ute i Barndomshemmet. Man kommer och går lite som man vill, tomten står alltid till mitt förfogande. Jag fick två julklappar av chefen: en dragsele (fullständigt värdelös sammetsask) och en klövjeväska! Väskan är min absoluta favorit och jag har använt den flera gånger redan. Det krävs ett stort mått koncentration när man har den på sig och jag inser då hur otroligt viktig jag är - egentligen. Selen däremot.... Hur tänkte chefen här? Jag log och tackade och provade den och allt det där som man gör och den var hyfsad bekväm men sen. Skandal. Sen spände chefen fast ett jävla oväsen bakom mig som kallades pulka. Jag man kan nog inte säga att jag blev rädd, snarare skraj. Men efter viss träning och tillvänjning så lugnade jag mig en aning. En aning. Man vill ju inte bjuda till för mycket.
Nåja, det kunde ha varit värre. Sedan har jag ju gått och blivit stallhund. Det är fantastiskt, jag kan verkligen allt! Jovisst, jag har tagit hand om fyra hästar och tre grand danois (läs shetlandsponny) över nyårshelgen och då även träffat mannen i mitt liv. Han heter Campas och är arab och fantastiskt schnygg. Vi tog långa skogspromenader tillsammans och njöt av livet. It was great!
Däremot fanns i stallet även en katt. Fy bubblan, jag har aldrig gillat dom där. Denna var dessutom enorm och aggressiv. Jag gick in och la mig i sadelkammaren som vanligt och katten kom smygande... Han jabbade vänster/höger/vänster, högerkrok och karatesparkade mig rakt i nyllet. Jag backade undan men det var ju för hans egen säkerhet, jag hade kunnat skada honom allvarligt om jag hade tänt till. Tur för honom säger jag bara!
So overall, ett ganska schysst jullov men nu är jag äntligen tillbaka i min hundgård på jobbet! Skönt!