Muffinslydnad!

Vi ser upp till Benson...

...och vi bugar för Benson!

Ah, well.

Först spårkurs och nu lydnadskurs... Att hon aldrig ger sig! Om vi säger såhär: jag börjar förstå vart skåpet ska stå. Lydnad är ingen lek, fråga chefen, som efter att ha gått ett pass linförighet med mig, blödde som en stucken gris. Ja, fråga inte mig, men det var blod överallt och då insåg jag att det här med spår är ju bara trams medan lydnad verkar vara något för den hårdhudade.

Testade skydd i helgen också. Rätt kul och fett lätt! Men jag måste medge att jag mot slutet blev rätt irriterad på Benson... Ah, well.

Kommer ni ihåg den där terriern jag berättade om, som jag och chefen mötte i motionsspåret? I måndags hände nästan samma sak fast med en pudel. Och jag som har hört att pudeln inte är någon "farlig" ras... Eller hur?

Det går bra att kalla mig spårchampion.

Som ni alla vet var jag på kurs förra helgen och nu i helgen har segertåget fortsatt. Jag var i Barndomshemmet hela helgen och först la Lars-Erik spår åt mig. Liggtid: 5 timmar = inga problem! Chefen la ett kort spår, dock det första med apporter. 4 stycken och jag tycker att det funkade bra. Jag fick godis! På lördagen la Douglas ett spår som faktiskt var en utmaning då hela starten låg i stekpannan. Det var hett, vänner. Lördagkvällen rundades av med ett en kilometer långt spår + fyra apporter och ett korsande spår av Ingela. PIECE OF CAKE! Jag stannade självmant vid apporterna och chefen blev så där löjligt glad och senare på hemvägen skulle jag få mig en överraskning. Ingela hade (av någon konstig anledning) lagt sina cigaretter i spåret men hon visste inte var. Stackar'n var helt förstörd så jag bakspårade upp dom åt henne. Fett najs.


Det går bra att kalla mig spårchampion.

Sammy, aj miss jo. (Och chefen saknar Kråkan...)